Fish in a bowl

Hittade en novell jag skrev i åttan ^^ Rätt så intressant faktiskt...



Fredrik såg förskräckt på hans händer, hans händer var fläckade av blod, blod från den person han älskade mest. Hennes livlösa kropp låg bredvid hans, hennes gudomligt sköna ansikte stirrade med tom blick upp mot himlen. Han förstod inte, hur kunde detta hända?

Det var en mörk höstnatt, vinden vinde bland de färgade höstlöven som mörkret slukat in i skuggornas mörka tillbakadragenhet. I en liten förort där de enda byggnaderna som fanns var ett femtital hus och ett gammalt båtmuseum där det fortfarande stod en rostig båt kvar. Där i ett av husen så var fyra ungdomar hemma själva. Dom hade bestämt att eftersom Mimmis föräldrar inte var hemma så skulle de vara hos henne och ha en liten stund för sig själva.

Ungdomarna var rastlösa, de såg just slutet på en film som dom inte tyckte var särskilt bra, eller Fredrik och Mimmi såg slutet på filmen, Ted och Mirja satt bara i soffan och tittade varandra i ögonen med den djupaste kärlek som man kan föreställa sig. Filmen tog slut. Mimmi och Fredrik blev ännu mer rastlösa. Helt plötsligt bröt Fredrik tystnaden och sa med hoppfull röst.

– Vi går till båtmuseumet.

Alla instämde och ett litet tag senare började de gå, men efter ett tag så började Ted och Mirja skutta i förväg, nykära som de var så tänkte de inte på någon annan. Alltefter som tiden gick så började avståndet mellan Fredrik och Mimmi och Ted och Mirja att utvidgas och snart var de så långt ifrån varandra att de nästan inte kunde höra de klingande skratten som det nykära paret gav ifrån sig.

Kvar gick Fredrik och Mimmi i deras tystnad. Plötsligt såg Fredrik en ensam tår rinna ner för Mimmis kind som snart skulle följas av flera dussin andra. Fredrik stannade och omfamnade sin kära, höll henne tätt intill sig och drog in hennes lukt intet anande att det skulle bli den sista gången han fick göra detta. Med lugn röst sa Fredrik till Mimmi.

–    Vad är det, Varför är du ledsen?

–    Det är inget, försökte Mimmi undanvärja.

–    Jag ser ju att det är något, du kan ju inte gråta för inget, klagade Fredrik.

–    Nej det gör jag inte, men det är ändå inget viktigt, Försökte Mimmi med osäker röst.

–    Ifall du gråter så är det ju klart att det måste vara något viktigt, och jag vill vara den som ställer upp och gör allting rätt igen, sa Fredrik vänligt, vad är det jag gjort fel?

–    Det är inte du som gjort fel, det är bara… inget, försökte hon övertyga honom med.

–    Om jag inte gjort något så är det väl inte så svårt att bara berätta? Så att jag åtminstone kan få trösta, gnällde Fredrik.

–    Men det är bara dem, sa Mimmi och pekade mot det hållet som Ted och Mirja skuttat iväg.

–    Vad är det med dem? Frågade Fredrik med oförstående röst.

–    Det är bara det att… det var så länge sedan som vi var så lyckliga, vad var det som gjorde oss så känslokalla? Frågade Mimmi och återigen började tårarna välla nerför kinderna.

–    Vi blev inte känslokalla min sköna, vi började bara hålla vår kärlek lite mer för oss själva, sa Fredrik.

–    Varför känns det då bara som att vi bråkar hela tiden? Halvskrek Mimmi desperat.

–    Alla par bråkar, mer eller mindre, vi är inte olika någon annan, sa Fredrik förklarande.

Mimmi lugnade ner sig och sa senare.

–    Men varför känns det som vi aldrig är glada?

-    Jag kan slå vad om att jag kan göra dig glad, sa Fredrik glatt och begick det största misstag som han någonsin skulle göra i hela sitt liv.

Han greppade tag om livet på Mimmi och började snurra runt. Hennes fötter lyfte från marken och för en sista gång fick han se sin älskade le, han fick för en sista gång höra hennes skratt, en sista gång kunde han se hennes hår flyga i vinden.
Han kom till vägens kant, han snubblade och föll och Mimmi föll med. Fredrik landade på ryggen, han skrattade tvärt och såg mot Mimmi. Då var det som att hans hjärta stannade, hans kära låg där med huvudet mot en sten. Fredrik kröp fram till henne och höll hans händer om hennes huvud, han kände något vått. Han släppte hennes huvud. Fredrik såg förskräckt på sina händer, hans händer var fläckade av blod, blod från den person som han älskade mest. Hennes livlösa kropp låg bredvid hans, hennes gudomliga ansikte stirrade med tom blick upp mot himlen. Han förstod inte, hur kunde detta hända?

Det hördes en åskknall och han kände en regndroppe mot hans huvud. Han böjde sitt huvud upp och sträckte ut armarna mot skyn och skrek ut sin ilska och förtvivlan. Det började regna ordentligt. Fredrik sörjde, himlen sörjde, världen sörjde. De sörjde för att oskyldigt blod hade spillts.